Emo..
Ja idag är jag fucking jävla emo och det här inlägget kommer säkert vara så tråkigt att läsa att klockorna stannar! Därför varnar jag er nu, läs det på egen risk, jag skriver det endast för att få skriva av mig.
Varför varför varför tvivlar jag nästan alltid på mina vänner? Är det så det ska vara? Ska man aldrig få känna sig säker, känna att de tycker om en för den man är? Jag bär alltid på rädslan att de ska lämna mig helt ensam, utan någon att vända mig till. Jag vet att jag har förändrat mig ganska mycket under sommaren men jag är inte säker på att ni ser det på samma positiva sätt som jag. Kanske ni tycker att jag har blivit jättejobbig och bitchig? JAG VET JU INTE EFTERSOM NI ÄR SÅ SVÅRA ATT TOLKA! Faaaan vad arg jag blir! Inte på mina vänner utan på att jag inte får känna mig älskad av mina vänner. För hade jag känt er kompiskärlek (om ni har någon för mig) hade jag ju aldrig tvivlat på er. Då hade jag ju aldrig mått såhär dåligt ibland. Nej, det här är ingen engångsgrej utan såhär fördjävligt dåligt mår jag lite från och till. Och jag önskar att jag på något sätt skulle kunna hoppa in i era hjärnor och få reda på era djupaste tankar om mig. För då hade jag kunnat känna mig säker på att ni antingen gillar mig eller inte. Det är ju så himla svårt att veta när de enda gångerna ni säger att ni gillar mig är när ni är packade! Fyfan vad jag ska tycka synd om mig själv och tröstäta ikväll, för det är det enda som fungerar.. Hittills iaf..
Och nu när jag har fått ut allting känner jag mig.. tom..
Varför varför varför tvivlar jag nästan alltid på mina vänner? Är det så det ska vara? Ska man aldrig få känna sig säker, känna att de tycker om en för den man är? Jag bär alltid på rädslan att de ska lämna mig helt ensam, utan någon att vända mig till. Jag vet att jag har förändrat mig ganska mycket under sommaren men jag är inte säker på att ni ser det på samma positiva sätt som jag. Kanske ni tycker att jag har blivit jättejobbig och bitchig? JAG VET JU INTE EFTERSOM NI ÄR SÅ SVÅRA ATT TOLKA! Faaaan vad arg jag blir! Inte på mina vänner utan på att jag inte får känna mig älskad av mina vänner. För hade jag känt er kompiskärlek (om ni har någon för mig) hade jag ju aldrig tvivlat på er. Då hade jag ju aldrig mått såhär dåligt ibland. Nej, det här är ingen engångsgrej utan såhär fördjävligt dåligt mår jag lite från och till. Och jag önskar att jag på något sätt skulle kunna hoppa in i era hjärnor och få reda på era djupaste tankar om mig. För då hade jag kunnat känna mig säker på att ni antingen gillar mig eller inte. Det är ju så himla svårt att veta när de enda gångerna ni säger att ni gillar mig är när ni är packade! Fyfan vad jag ska tycka synd om mig själv och tröstäta ikväll, för det är det enda som fungerar.. Hittills iaf..
Och nu när jag har fått ut allting känner jag mig.. tom..
Kommentarer
Trackback
